Tillsammans 99 får fyra pinglor

Hej

Att vakna upp med lite lätt träningsvärk vet jag verkligen inte om det är en skön känsla. Flera av mina vänner säger att det är ett gott tecken på välbefinnande. Fast jag vet inte om jag köper det resonemanget fullt ut. Tillsammans 99 får fyra pinglor. Lördagsbio igår kväll var himla nice när det var lagom med besökare i salongen.

Tillsammans 99 får fyra pinglor

Bio på hösten det var en av mina melodier förr för 100 år sedan typ. Jisses vad filmer jag såg förr. Igår kom jag på när vi skulle boka filmen att jag inte varit på bio på flera år. Vad hände kan man lätt fråga sig och svaret på den får bli att livet kom emellan. Hur som haver blev jag så biosugen efter att jag sett reklam om Lukas Moodyssons nya film. På den vägen blev det att jag sedan helt i min skalle inte hade koll på när filmen började var smått pinsamt. Så jag fick tokspringa hela Kungsgatan fram för att hinna i tid. Skämsvarning på mig helt klart.

Filmen handlar om det nästan komiska kollektivets återträff 24 år senare där de för en dag träffas och upplever gamla minne. Sorglig, små komisk och glädje bjuder filmen på. Bitvis var den lite seg men tog igen och blev riktigt trevlig kanske är ordet. En film som vi alla bör se tänker jag. 1975 var kollektivet Tillsammans en storfamilj. 24 år senare, 1999, har det förvandlats till världens minsta. Kvar finns bara Göran, världens snällaste, och Klasse, som väver sina trasmattor. När Klasse i hemlighet bjuder in till Görans födelsedag, återförenas alla för en kväll.

Biofika på EH

Efter bion blev det mysfika på EH. Fika en lördagskväll hör inte till vanligheterna men det funkade fin fint. Jag trallade hemåt med ett stort leende på läpparna. Fast besluten om att kaffe ska vara kaffe eller cappucino och inte en massa sockerblandningar längre. Vad hände kan man ju fråga sig jag som fullständigt var galen i tomtelatte för något år sedan. Har jag växt upp eller vad?

Äntligen gymmet igen

Fast jag nu gymmat i över ett år och sprungit över 45 min i flera månader så har jag inte fått in i min skalle att jag verkligen blivit en joggare. Jag som avundats och sett upp till alla som tränat och gjort det utan vånda och med glada miner. Nu är jag en av dem som mår så bra av att träna igen. Helt galet men sant. Igår när jag återigen gick till gymmet efter veckans snorkråka var jag nästan överlycklig när jag klev ut genom dörren efter passet. Vad hände liksom?