Varningstecknen visar sig – dags att bromsa.

Hej.

Det är som ni säkert märker lite tomt här inne hos mig. Orken har liksom tagit slut. Den som för några vecka sedan frodades och gav mig så mycket ny energi är nästan borta. Jag har medvetet dragit i bromsen för att kanske klara mig från den berömda väggen ännu en gång. Varningstecknen visar sig – dags att bromsa.

Varningstecknen visar sig – dags att bromsa.

Jag har medvetet valt att inte skriva så mycket om varken stress eller utmattning på min blogg. För att för mig är det så negativt och en stor sorg i mitt liv vilket jag från början bestämde att Kamillas Kamera ska symbolisera det bra och positiva i mitt liv. Ibland kommer det inlägg men inte är de många inte.

Tecken som jag känner av tidigt:

Värken i kroppen och skallen – Huvudvärk som små maler och inte vill ge med sig. Spelar ingen roll hur många ipren som jag bjuder mig på. För skallen känns tung och trött. Ofta har det börjat med att värken kommer tillbaka i kroppen. Jag vet att kroppen säger ifrån att nu får du allt bromsa och sakta in men det är svårt för nu behövs så lite. Benen och höftböjarna kärvar precis som de alltid gör när stressen är på topp.

Glömmer och tappar bort saker – Ofta blir jag vimsig. glömmer bort och tappar bort nycklarna och mobilen 20 gånger om dagen. Hittar jag inte vad jag letar efter blir jag lätt sur och irriterad. Att tappa ord i meningar och namn är också ett tecken för mig. Då ska man veta att jag är en ordmästare och kan allas namn snabbast av alla.

Sämre immunförsvar – Som ett brev på posten kommer dessa småförkylningarna som ett pärlband. Jag går ofta runt och känner mig lite småkrasslig och flera förkylningar kommer i rad.

Ljud och ljuskänsligheten – Den slår aldrig fel. Jag fixar helt enkelt inte alla dessa ljud som finns i bakgrunden. Tv apparater som står på och gapar, dammsugaren som brummar, folk som pratar i telefon på tunnelbanan högt så alla får delta i samtalet. Suck allt så! Lampor som lyser med fel sken enligt mig gör mig smått galen.

Den förlamande tröttheten – Sist men inte minst den förlamande tröttheten som inte går beskriva hur den känns. Ingen som inte haft utmattningssyndrom på riktigt vet hur den känns. Just där alla vi som varit och är där blir galna på alla som slänger sig med uttryck som att de går inte i väggen osv.

Mötet igår gick bra.

Mötet som jag bävat lite inför som var igår gick bra. Personerna som jag träffade var förstående och mycket proffsiga vilket jag uppskattade mycket. Med mig är det så att jag har svårt att funka som jag vill och borde innan stora möten och viktiga händelser i livet. När de väl är över är det som jag drar ur proppen skulle jag kunna säga.

Bjöd mig på en god kaffe för att ladda lite extra.

Innan mötet smet jag in på bokhandeln och letade efter en bok som inte gick att förhandsboka på nätet. Jag hade tur att fann den. Så med ny bok i påsen gick jag och tog en cappucino och bläddrade i min nya bok. Tänk vad en god kaffe kan lugna en orolig själ!

♥ KRAM PÅ ER ALLA ♥