Hej ruggiga måndag.
Hua Hua vad ruggigt det är ute idag igen. Igår var jag genomfrusen långt in till benmärgen av all storm och blåst. Min sista lediga måndag har än så länge varit en urrig dag.
Tänk jag varit så smart så jag bäddade ner mig och tittade på film istället för att bara sitta med dumburken och candy crush.
Blåsippan ute i backen står.
Liten lycka när jag hittade blåsippor hemma på baksidan.
För mig har det alltid varit lite speciellt med blåsipporna som jag bara få titta på.
Vet inte hur många gånger jag gjorde bus och plockade med sippor hem till mitt rum, men många var det.
Förundran.
Förundran är ett ord som många i förskolans värld strävar efter dagligen. Att få ta del av barnens upptäckter, erövningar och vägar till kunskap och utveckling är magiskt. Men vad som också tillkommer eller tillkom är förundran över hur vi vuxna kollegor, vänner, nära och kära och föräldrar beter sig och uppträder. Det talas så ofta om att vi vuxna ska föregå med goda exempel, ska vara vägvisare och fostra våra barn.Men ack så så svårt det är att inte tappa fokus. Jag har gjort fel massvis med gånger. Men kanske ligger skillnaden i att vara medveten om sina brister och att inte inse eller förstå att allt man säger och gör inte är så smart.
Dagligen ställer vi pedagoger och lärare frågan om ”Hur tänkte du/ni nu?”
Nästan alltid får vi höra de mest makalösa förklaringar och en lyckokänsla av förundran fyller oss med känslan Yes vi har världens bästa jobb.
Idag kan jag inte annat än återigen förundras. Denna gången över hur vuxna tar del av sina barns dumheter och tokigheter genast skyller ifrån sig å sina barns vägar och lägger skulden på andra barn…och så vidare och så vidare.
”Hur tänkte du/ni nu?”
Vad sänder det för signaler?
Vad ska vi vuxna vara med vara för vägvisare?
Hjälpa eller stjälpa?
…….
Kommentera