I tid och otid

Foto: Copyright 2024 All rights reserved

Hej

Huvudvärken ligger som en dimma över hela mig och stressen står mig upp i halsen. Lite som en ilsken smula som man bara vill spotta ut men som envisar sig kvar. Känslan är jag orkar inte och samtidigt en stor suck över att jag återigen inte står upp för mig själv. Varför förhandlar jag alltid med mig själv i tid och otid? Säg det säkert något som härstammar från min härliga anknytning som barn. Jag tror jag funnit grejen med mig idag. Att jag vill så gärna, jag ville så gärna att jag struntar i eller faktiskt inte vill se inte vill lyssna på vad som är jag den riktiga Kamilla.

I tid och otid

Att behaga allt och alla andra är så inprogrammerat i mig så jag bara kör på. Skulle jag stå upp för mig själv drabbas jag av ett dåligt samvete som heter duga. Vilket ofta slutar att jag ger med mig i alla fall. Sviker och struntar i att lyssna på mig själv när det handlar om lilla stora jag.

Tankarna landade eller behövde få ventileras sagt och gjort det fick bli ett samtal med min guro kosta vad det kosta vill. Egentligen visste jag redan vad hon skulle säga till en början vilket samtidigt var en bekräftelse på jag för kanske en av de första gångerna lyssnar och är villig att agera efter de insikterna.

Använd inte acceptans för att köra över dig själv

Varje gång jag hör eller läser om vikten av acceptans är det något som skaver i mig.  Inte för att det inte är viktigt att kunna acceptera utan är acceptans många gånger bli valet då en pusselbit saknas. Vi alla lever i två parallella verkligheter

Men, vi behöver förstå att vi alla lever i två verkligheter som sker parallellt med varandra, precis samtidigt. När vikten av acceptans lyfts fram står ofta bara en av verkligheterna i fokus, den yttre verkligheten. Det är den vi uppmanas att acceptera.

Men i samma stund lever vi i en annan verklighet, nämligen den som bor inom oss. Den där alla våra känslor, behov och reaktioner bor. Det som händer när vi missar att se och omfamna det som sker i vår inre verklighet, är att vi missar att acceptera oss själva. Här blir acceptansen vårt sätt att förneka våra känslor många gånger.

Ordet och det viktigaste ord vi har

Det handlar om att acceptera det som sker i den yttre verkligheten och samtidigt acceptera det som då sker i din inre värld . Båda verkligheterna måste erkännas och accepteras! Inte den ena över den andra. Dessvärre är det som oftast händer att vi accepterar att fikan som var inplanerad sedan länge blev inställd  för vännen hade sjuka barn men vi accepterar inte våra känslor över att vi faktiskt blev lite besvikna och ledsna då vi sett fram emot fikastunden.

Använd inte acceptans för att köra över dig själv

Konsten är att låta båda verkligheterna finnas.

♥