Nej fy sjutton – nu får jag inte bli sentimental!!!

Hej.

Jag vet att många inte kan eller kunnat förstå sig på mig som bloggat i så många år. För mig har bloggen hela tiden varit ett sätt att sätta ord på och förmedla vad som händer och sker i mitt liv utan att vara för privat. Det är alltid en balansgång mellan personlig och privat  vilket jag känner att jag klarat av relativt bra. Visste ni att bloggen funnits sedan sommaren 2011. Det är verkligen en lång tid inte sant!

När man bloggat under flera år är det helt underbart att gå tillbaka i arkivet och se vad jag gjorde och tänkte i dagarna samma som årets datum. Det var där jag hamnade för en stund sedan och dagens första inlägg tar vid.

Låt mig ta er med 7 år tillbaka i tiden.

För 7 år sedan började Tilda i förskoleklassen Grön i Glashuset i Broängsskolan. Det är helt galet att tänka att hon nästa vecka börjar i 7:an. Hur kom vi redan dit? Tilda är mer än redo att börja i 7:an och är så glad att hon fick med sig en av sina allra bästa vänner när hennes gamla klass delades i tre inför 7:an. Hittade denna bilden på Tilda och Ellen här hemma efter första dagen i fklassen. Tänk att dessa brudarna varit så nära vänner ända sedan de var 3 och nu fyllde Ellen 13 igår.

På tal om födelsedagar så fyllde även min syster år igår. För 7 år sedan blev Cicci 40 och vi var och firade henne. Jag hittade denna bilden på Tilda och kusin Julia som är två år äldre från systers födelsedag. Vilka sötnosar!!!

Marcel började sin hockeysväng i Flemingsberg för 7 år sedan vilka blev en cirkus som tog både honom och oss både land och rike runt. I år är han tillbaka där allt en gång började i Tumba med flera av hans gamla vänner och tidigare hockeykompisar. Så himla liten hockeymålis till att idag var en jätte över 2 meter lång när man möter honom med utrustningen på i korridorerna.

Wille spelade innebandy i duktiga Tullinge FBI vilket gjorde att jag även var på läktare och hejade på killarna minst en gång i veckan. Jag gillade verkligen innebandyn och det gänget som drog runt med laget.

Jag var fortfarande blond och kämpade och försökte få livet att gå ihop med jobb, hem och tre barn som idrottade flera flera ggr i veckan. Att träningarna krockade och varje dag var ett pusslande blev min vardag. Jag jobbade som förskollärare och hade även börjat läsa till Ateljerista för jag var helt inne i Reggio Emilia pedagogiken och hade stora förväntningar på mig själv att genomföra de förändringar som chefer och läroplaner lagt fram.

Kärleken till prickigt är fortfarande lika stor och mina drömmar och driv att förändra och komma med nya idéer. Jag kallades för speed av kollegor och var alltid med i alla nya projekt som en nytänkande inspiratör. Någonstans med facit i handen så var jag tvungen att vara eller bli en speed för att hinna med alla måste som fanns på mig både yrkesmässigt och privat. Skulle jag fixa göra två liv i ett blev det ett måste för att få ihop allt har jag lärt mig så här i efterhand. Kanske jag skulle växla upp igen med tanke på hur smal jag var – men vet ni vad jag kör fortfarande på ettan ett tag till.

Nej fy sjutton – nu får jag inte bli sentimental!!!

Det är kanske detta som är en av de allra bästa bitarna med att bloggat i så många år eller skrivit dagbok om man vill säga så. Att jag enkelt kan gå tillbaka till datum, händelser eller vad som faller mig in i mitt eget arkiv om livet med mig.