När jag kände mig helt lost…

Hej.

Lost har jag känt mig hur många gånger som helst men det beror väl på att jag gillar att utmana mig själv kanske. Jag minns särskilt en gång när jag verkligen var helt lost eller som man säger i Småland var ute och cyklade. Jag var höggravid med vår äldsta som skulle komma sista juli. Maken hade nästan försovit sig till ett jobb inne i stan och tyckte att jag skulle skjutsa in honom till Skeppsholmen. Okej sa väl jag som på den tiden avskydde att köra bil i stan nu är det bättre med den saken men inget jag gillar precis. hur som helst så kör R in till Skeppsholmen och lämnar mig och bilen själva för att åka hemåt genom stan.

När jag då ska backa runt bilen står en gubbe och gapar om att jag backat på något så jag får hjärtat i halsgropen och går ut och tittar men ser inget varken på bilen eller staketet bakom bilen. Till slut har jag samlat ihop mig och ska åka Strandvägen hemåt. När jag halvvägs får möte eller kommer på att jag kör i fel fil alltså mot trafiken. I sista sekund kunde jag svänga över och in på macken vid Strandvägen. Tårarna trillar och jag får tokpanik. Det var nära jag lämnade bilen där och då. Efter två timmars resa hem kom jag äntligen hem igen till vår parkering uppe vid skolan där vi bodde.

På väg från bilen möter jag en granne som frågar om den lastbilen som stod där inte var min killes. Vilket den var. Den skulle tydligen stå och läcka olja. Gubben tyckte minsann att den skulle vändas om på parkeringen så den stod säkert. Himmel och pannkaka vem skulle flytta den? Jag ringer gråtandes upp maken som säger att det är bara att ta nyckeln och vända den då. Va skulle jag göra det som knappt kom upp i lastbilen med min mage och bäckenuppluckring?

Gråtandes gick jag snällt hem och hämtade nyckeln och provade. Efter tusen motorstopp fick jag igång lastbilen men kunde inte få i växeln. 30 minuter senare stod lastbilen på tvären. Där och då får jag panik och tänker att jag kanske kan knuffa den bakåt så får den stå som den gjorde. Självklart kom det ett par förbi och skrattade som till slut peppade mig och hjälpte mig att få lastbilen på plats.. Den dagen var jag helt lost och ute och cyklade. Väl hemma somnade jag och sov från den morgonen tills nästa morgon…..

Det tog lång tid innan jag började tycka om Strandvägen igen kan jag säga. Nu trivs jag bra där igen och sitter gärna på solbryggan och myser.

Saramadeleine har en bloggutmaning i mars 2019 som jag tänkt hänga på från och med idag. Kanske funkar det inte alla dagar men det är ett mål att vara med.