Den blombuketten…

Godmorgon.

Ny vecka nya utmaningar så även för mig. Fast det egentligen känns mest konstigt och lite sorgligt. Jag var såå inställd på ena sidan medan den andra sa blankt stopp. Jag som äntligen skulle komma tillbaka till mitt älskade arbete fick snällt lyssna på min kropp som sa att du har en stressreaktion som du måste ta hand om på riktigt. Så typiskt mig att speeda på – fart och framåt. Jag som vill att det ska hända något på momangen.

Den blombuketten…

Förra lördagen när jag satt i bilen mot Örebro med dottern, hennes kompis och mamma Susanne kom ett samtal om en blombukett. Jag skulle få blommor utkörda till mig. Helt galet var min tanke….Från vem? Det måste vara något fel…så jag ringde upp blomsterbutiken. Det var inget fel, blommorna var till mig från mitt arbete. En välkommen tillbaka bukett.

Chefen eller rektor som det heter hos mig hade alltså inte hunnit se eller hört mina meddelanden om att jag inte kommer tillbaka just nu. På riktigt kommer jag inte tillbaka förrän jag börjat och är klar på mitt rehabprogram som börjar i december. Magen knöt sig och jag fick både frossa och började må illa. Fy vad pinsamt! Ta emot blommor och sedan inte komma som idag efter höstlovet kändes kan jag lova. Alla de där hemska känslorna som skam, skuld, värdelös och bara bu kom som ett brev på posten. Fast jag vet att min arbetssituation varit ohållbar och läkaren påtalat sjukskrivning för stress redan i början av augusti och förresten redan innan sommaren. Mina delar i livet gick inte ihop. Alla måsten och TO DO var på tok för många även om jag skulle klonat mig i två. Så då blev det såhär tyvärr.

”Saknar er massvis alla fina på Praktiska”

Vi ses snart igen, Praktiska då kommer en friskare JAG som lovar klick klacka lika mycket i korridoren……

Kram Kram.