Godmorgon.
Jag har fått en sådan där kluring i skallen att tänka på igen. Eftersom jag är lärare och arbetat med barn och nu mestadels ungdomar i mer än halva mitt liv så kommer ofta vänner med sina bekymmer och funderingar kring förskola, ledare, betygssystem och jag det kan vara lite var som helst.
Super kul så klart och samtidigt så ger det mig bara mer kött på benen om att svenska förskolan och skolan inte alls mår bra just nu. Alldeles för många lärare vittnar om stress och press. Känslan av att inte räcka till och att inte göra ett bra jobb är påtaglig hos de flesta proffs inom förskola och skola. Något måste ske och det gärna redan igår.
Förhållningssätt och Ledarskap.
Mina hjärtefrågor som jag kan tala mig varm om även om någon väcker mig mitt i natten. För att förskola och skola ska fungera så måste läraren eller pedagogen ha en relation till barnen och ungdomarna. Utan en relation som är sund kan inte en utveckling eller undervisning fungera. Det är i mötena med barnen och eleverna som kunskap och utveckling sker. Möten där läraren har ett förhållningssätt som ser, uppmuntrar, inspirerar, tror på, lyssnar och ger trygghet vågar barn och elever prova på nya saker och utvecklas. När barn och elever känner sig trygga och blir respekterade för den person som just den individen de är sker utveckling och vi växer och vill lära mera. Vilken form av ledarskapsutbildning får våra ledare ute i alla föreningar som tar emot barn och ungdomar?
Förr byggde skolan och undervisning på att läraren skulle stå vid katedern och lära ut. De lärarna hade sällan en relation som byggde på ge och ta till sina elever. Finns de lärarna kvar i förskola och skola? Visst finns det enligt mig alldeles för många lärare kvar med tron på den inlärningsteorin Till de lärarna har eleverna ofta en mer reserverad relation. Det är sällan barnen och eleverna kommer till dem när de behöver hjälp eller något händer.
Ont i magen och självförverkliggande.
Jag får ont i magen när jag hör och ser att ledarskap inte fungerar av olika anledningar. Det handlar ofta om en syn på alla människors lika värde. Jag tar parti för att alla barn och ungdomar ska ha rätt till sunda relationer i förskola, skola eller för den delen även inom de olika former av fritidsaktiviteter de är en del av.
* Hur förhåller vi lärare, ledare och vuxna till de barn och ungdomar som vi är ansvariga för?
* Vilken typ av ledare vill vi eller jag vara?
* Vilken typ av ledare vill jag själv möta?
Alla strävar vi efter att komma framåt, bli bättre och lära oss nytt och mera. Det kan vara så enkla saker som att steka pannkakor. Vi vill alla blir bättre och bättre och göra godare och godare pannkakor. Med självförverkliggande menar jag att vi vuxna, lärare eller ledare ofta vill uppnå visa mål. Så är det även inom yrkeslivet, vi vill sälja mest, vara den lärare som har den klassen som visar på störst utveckling och mest kunskap, vara den ledaren som har de bästa spelarna eller gymnasterna i sitt lag.
Här måste vi ställa oss frågan.
* Är målen rimliga?
* Vems är målen – mina eller elevernas, spelarnas eller gymnasternas?
* Har vi samma mål? I skolvärden är målen redan bestämda av skolverket så där blir lärarens roll att leda eleverna mot de kunskapsmålen.
Det är självklart att jag som lärare önskar att de elever som jag undervisa ska komma att bli de elever på Barn och fritidsprogrammet som går ut med högst betyg, där alla får anställning efter gymnasiet och så vidare och så vidare.
Det är självklart att jag som förskollärare vill arbeta med de barnen som utvecklas mest, är gladast, är lättast att arbeta tillsammans med. Att vi har den mest spännande och inspirerande miljön som andra kan inspireras av.
Det är självklart att jag som ledare för mitt lag vill att de ska bli bäst i Sverige och ta hem alla medaljer som går.
Frågan är bara – Är min grupp eller klass där jag är i mina drömmar?
Det är här den stora skillnaden kommer. En lärare har utbildning inom ledarskap och kan här se att just denna klassen kommer inte gå ut med högsta betyg. I denna barngruppen behöver vi arbeta med just det eller dat just nu. Vi strävar just för att uppnå den kunskap som krävs att bli godkända och att uppnå den kunskapen och de mål vi har.
Professionellt ledarskap och pedagogiskt ledarskap.
Inom idrottsrörelsen är ledarna ofta engagerade föräldrar som kommer från olika bakgrund men med ett brinnande intresse för just den verksamhet som de är verksamma inom. Tyvärr så saknas alldeles för många gånger en utbildning i ledarskap. Självklart är det inte lätt alla gånger om man inte har utbildning, kunskap eller inte har det förhållningssätt som krävs för ett ledarskap. Generellt finns höga förväntningar på ledare och olika tankar om vad ett gott ledarskap innebär. Traditionellt finns det även olika egenskaper. Som ofta brukar förknippas med det vi kallar ett Proffsionellt ledarskap.
Pedagogiskt ledarskap innebär att ledaren.
- bygger förtroende och respektfulla relationer
- är tydlig ledare bland barn och elever
- har höga förväntningar – alla kan nå framgång
- har kommunikativ kompetens
- är medveten om sin egen påverkan på barns och elevers utveckling och lärande.
God undervisning innebär att läraren.
- klargör mål och kriterier för undervisningen
- äger didaktisk förmåga – med goda ämneskunskaper i botten
- följer upp undervisningens kvalitet och ger feedback till barn och elever för att de ska utvecklas maximalt
- använder varierade arbetssätt
- utgår från varje barns och elevs tänkande och kunnande
- har insikt om och förståelse för hur barn och elever lyckas med sitt lärande
- har förmåga att utveckla sin egen undervisning och gör mångsidiga insatser för barn och elever i behov av särskilt stöd.
Privat och Professionell.
Mina drömmar eller verkligheten ack så svårt. Jag som privat person vill så gärna att min klass, mitt lag eller mitt team ska lyckas. Jag gör allt för att få nå dit jag önskar och drömmer om. Ibland kan man bli blind och inte se gruppen eller laget med ögon utifrån. Bara för att vi så gärna vill få känna att yes där satt den – vinsten eller omdömet om bästa klassen tar över och vi brister i det professionella ledarskapet så att någon av de barn och ungdomar vi är ledare för far illa.
Skillnaden mellan privat och professionell är enkel på pappret men svårare när känslor, drömmar och självförverkligande drömmarna slår in.
Privat tänker vi utifrån oss själva – jag vill att laget vinner, jag vill visa alla vad vi kan, jag vill visa andra vad bra vi är. Vi ser sällan gruppens eller lagens behov, nivåer eller faktiska kunskaper.
Professionellt tänker vi uitfrån gruppen och de enskilda individerna som vi har att göra med. Vi ser hela gruppens behov med alla dess medlemmar och enskilda individer, nivåer och faktiska kunskaper.
Hängde ni med om hur jag tänker? Jag har den senaste månaden fått många frågor och funderingar från vänner och bekanta som rört ledarskapets brister och hyllningar av vänner med barn och ungdomar.
Jätte intressant inlägg!