Cellskräck, kaffe och karamellväska.

Hej på er alla Sötnosar.

Hemkommen efter dagens alla måsten på förmiddagen. Magnetröntgen stod först på listan. Röntgat har jag gjort vid några tillfällen men aldrig en magnetröntgen.

Cellskräck.

Jag kan inte säga att jag lider av cellskräck men jag tycker att det är fruktansvärt obehagligt att krypa i tunnlar, ha huvudet under vattenytan, sova med täcket över huvudet. Jag måste kunna andas frisk luft och känna att jag kan ta mig bort och in i friheten. Magnetröntgen är allt jag inte gillar fick jag ta del av idag. Ligga på en brits helt stilla med hörlurar med alldeles för hög musik i och helt stilla. Vilket innebar inte klia mig i pannan när den kliar är vara omöjligt. Självklart blev jag tillsagd att ligga helt stilla.

Röret jag fick åka in i påminde mig och de likrum som ofta visas i typ Beck filmer, där obducenten öppnar luckan och drar fram liket för att sedan knuffa in liket i röret eller kammaren igen. Iskall och kvav luft blåste mig i ansiktet hela tiden. Jag blundade hela tiden och försökte koncentrera mig på andningen som jag lärt mig vilket var skitsvårt. En annan sak som var obehaglig var alla ljud som lät som kulsprutor, som om någon sköt med värsta största vapnet i närheten av mig. Skönt att jag klarade av det fast jag erkänner att det var nära två gånger att jag tryckte på knappen att avbryta en stund. Hua Hua….

Bilden är lånad från hypermobilitet.ifokus.se