Lever men det är knappt!!!

 

Hela operationen började med att jag fick lokalbedövning i fotens främre delar.

Sköterskan berättade innan att bedövningen tyckte flera patienter var den värsta delen av hela operationen. Jag kan bara instämma bedövningen var inte alls att leka med.

Fy vad den var hemsk!!!

Foten somnade och jag kände bara beröringen. Att höra när någon sågar i en var ingen trevlig känsla,

inte heller när de knäckte i tårna. Jag som ryser när någon knäcker med fingrar led av både känslan och ljudet

Skruven hamnade i en nerv och gjorde så attans ont innan den hamnade rätt.

Nästa gång när det blir dags för fot nummer 2 ska jag sova för detta passade inte mig.

När skruven var på plats frågade läkaren om jag ville kika över skynket och se hur det såg ut där skruven sitter. Dum som jag var reste jag mig upp och fick syn på ett stort håll i min fot….

Det var ingen vacker syn och jag la mig genast ner igen och försökte andas lugnt.

Nästa gång jag såg min fot var det 2 sydda sår och en rak, smal och fin fot.

Efter operationen fick jag ligga kvar i 45 minuter men jag höll på att kissa på mig och längtade

mest efter toaletten. När allt var över fick tant Rytterlund snällt sätta sig i rullstolen och rullas ner i hissen och genom hela huset till Robert som väntade med bilen.

Vad har jag lärt mig? Att jag är ljudkänsligare än vad jag vetat om innan och att jag vill sova när någon kretar i mig nästa gång.

 

Väl hemma i sängen fick ja som jag ville pizza på sängen. Mumsigt!

Det kommer säkert bli gnälliga inlägg ett tag framöver för jag kan inte ens stödja på foten fast jag har gåsko på min stora fossing. Just nu väntar jag på att timmen ska gå så jag kan bjuda mig själv på lite mera citodon. Det gick verkligen snabbt för fru Rytterlund att bli beroende av

de små vita.